av Stig Hemlin
Jag föddes 1935 då mina föräldrar bodde på Österlånggatan i Gamla Stan. Jag vet inte exakt när vi flyttade till Borgmästargatan, men jag är ganska övertygad om att det skedde kort tid efter min födelse.
Lägenheten låg på andra våningen på Borgmästargatan 10B. Den bestod av ett rum och kök. Rummet var kanske 25 kvadratmeter stort och köket var så litet att tre personer knappt kunde sitta vid matbordet. De två fönstren i rummet och fönstret i köket vette mot gården. I köket fanns en vedspis och en vask med vattenkran. Att tvätta sig innebar att antingen nöja sig med kallvatten eller att värma vatten på spisen. Vi hade dock WC i lägenheten.
I den lilla hallen fanns en gasmätare som vi matade med polletter så att vi kunde laga mat på ett litet gaskök innan spisen blivit varm. I rummet fanns en kakelugn. Vintrarna var oerhört kalla. Min säng var hopfällbar med canvasbotten som på kvällen ställdes intill kakelugnen så att jag inte skulle frysa när jag sov. Till lägenheten hörde en omgång innanfönster som vi satte in när kylan kom, kvaliteten på fönstren var så dålig att de knappast hängde ihop. Trots att vi försökte isolera mellan fönstren med den tidens papperstape och rullar med vadd bildades det is på fönstren.
Vi var inte så många barn i fastigheten men vi hade trots allt trevligt ihop med olika lekar. Fastigheten inbjöd till en hel del roliga aktiviteter genom sin konstruktion. Man kunde gå upp i den ena trappan och förflytta sig över vindsvåningen från till exempel Borgmästargatan 10B till 10A eller Åsögatan 172. Detta gav upphov till många kurragömmalekar och ”indianer och vita”-lekar. Vad som kanske var mindre bra var att dörrarna till källaren på gården oftast inte var låsta. När vi upptäckte det lekte vi förstås kurragömma där också, oftast med ficklampor som enda belysning. Eftersom golvet var jordstampat var vi efter en sådan lek ganska smutsiga och miljön var nog inte särskilt hälsosam.
På gården fanns en piskställning som användes ganska flitigt av hyresgästerna. Där fanns också en vedeldad tvättstuga med stort cementkar som tvätten sköljdes i. Kvinnorna hade ett hårt arbete med att tvätta där. På sommaren kunde vi hänga tvätten ute på gården i ställningar. På vintern torkade vi tvätten i en torklada. I ett hörn på gården fanns två stora soptunnor där vi slängde hushållsavfall. I köket hade vi en zinkhink där allt avfall samlades och som sedan bara hälldes i soptunnorna. Ofta var tunnorna så fulla att locken inte gick att stänga och då lockades stora feta råttor till gården. Det fanns också en vattenutkastare på gården så att vi kunde skölja ur zinkhinken efter att ha tömt den, men ren blev den förstås inte.
Grannsämjan i fastigheten var som jag minns den god. Jag har inte något minne av att det var något bråk mellan hyresgästerna. Tvärtom umgicks vi ofta med varandra och inte sällan ringde det på dörren för att någon granne ville låna lite socker eller kaffe. Vi barn ställde inte heller till med något annat än kanske lite hartsfiolbus ibland. Portvakten, paret Karlsson, höll ett vakande öga på oss barn. De var de enda som hade dåtidens kylskåp, ett skåp som stod utanför deras ytterdörr och som en man kom och lade in ett isblock i då och då. Klockan 21 00 varje kväll låste portvakten de tre portarna. Om jag inte minns fel inkasserade portvakten hyran kontant en gång i månaden.
1946, när jag var 11 år, skildes mina föräldrar och min mamma och jag bodde kvar i lägenheten på Borgmästargatan 10B. Några år senare fick vi möjlighet att flytta till en lägenhet på Åsögatan 172, två trappor upp. Här var köket något större och jag kunde därför sova i köket. Tyvärr var kakelugnen i rummet utdömd och kunde inte användas. Hur uppvärmningen där kunde ordnas minns jag inte riktigt men jag tror att vi hade ett litet elelement som användes när kylan var som värst. Lägenheten vette mot Åsögatan.
Under alla år vi bodde i fastigheten skedde aldrig någon renovering, ingen tapetsering eller målning. Jag minns att vi hade vägglöss i lägenheten på Åsögatan och att putsen på väggen på ett ställe i köket började släppa. För att dölja detta satte min mamma upp en bonad.
Bland grannarna minns jag fortfarande många namn. Högst upp på Åsögatan 172 bodde en kamrat till mig, Janne Sjöholm, med sina föräldrar. Han var något yngre än jag men vi var bästa kamrater i många år. I samma uppgång bodde familjen Sand med två småpojkar, Bo och Hans. Där fanns också familjen Johannesson som när vi flyttade dit gärna ringde på hos oss för att låna lite socker eller kaffe. På Borgmästargatan fanns en familj med en liten pojke I femårsåldern som jag tror av någon anledning straffades med att kläs i klänning när han var ute på gården. Där fanns också fru Wahl som hade en rottweilertik som vi lekte med på gården. Ytterligare en hundägare fanns på Åsögatan som hade en boxerhane. Efter mycket tjatande fick jag en gång tillåtelse av matten att gå ut på promenad med hunden. Både hunden och jag hade trevligt och allt gick väl men när vi kom tillbaka var hundens ägare väldigt orolig för att vi varit borta så länge. Därefter fick jag aldrig gå ut med hunden igen.